Nu börjar det på allvar!

Jag kan börja med att ta bakgrunden till att jag började springa. Det startade januari 2011 med att jag hade problem med ryggen och tog kontakt med min naprapat för behandling. Naprapaten sa prompt att jag behövde springa, själv försökte jag styra det mot styrketräning, men blev övertalad att snöra på mig löparskorna jag hade för att få cirkulation och syre i musklerna.

Själv tänkte jag skor som skor när jag började springa och redan i början fick jag smärtor i vaderna, eller mer mot benhinnorna. Tur nog sa naprapaten att det inte var benhinnorna utan musklerna som sitter intill smalbenet och berättade för mig att jag troligtvis överpronerade. Detta var ett nytt ord för mig och jag blev hänvisad att pröva ut ett par löparskor som skulle vara bra för just mig. Det blev ett par asics gt-2160, inte de skönaste av de jag testade, men det såg helt klart bäst ut när jag sprang.

Dessa skor sprang jag med i nästan två år och hade egentligen problem med underbenen, speciellt vaderna och fick dessutom ofta skav under och på fötterna. Jag mixtrade med lös snörning, och kom till sist fram till att jag behövde snöra på diagonalen med hälstöd. Då satt skorna bra men fortfarande tampades jag med problem i benen och vid den här tidpunkten sprang jag bara runt 20 km i veckan. Utöver löpningen tränade jag en del styrketräning som komplement, vilket jag också gör idag. Jag sprang 2 lopp under 2011-12, eller ja jag avslutade bara ett av dem, Stockholm halvmarathon 2011 på tiden 1:46:24. Året efter lyckades jag överanstränga min vad på sista riktiga passet innan loppet och var tvungen att bryta efter halva loppet. Med facit i hand skulle jag inte ens varit där den dagen, kände smärta i varje steg jag tog och blev bara mer och mer halt. Det var ett totalt fiasko och jag lovade mig själv att aldrig springa ett lopp igen, ett löfte jag bröt inom ett år. Jag blev frisk efter åtskilliga veckor och kunde börja springa igen.

I december 2012 fick jag ljumskbråck och detta gjorde också att jag fick ta det försiktigare med träningen. Desutom hade jag i samma veva rasat i vikt och provade diverse dieter. Jag gick inte upp i vikt förrän jag hade uteslutit gluten och nu mer äter jag inte helller onödigt socker, mjölkprodukter eller ägg.  Jag har också diagnosen Crohns sedan 2000 då min tunntarm brast. Kort om Crohns sjukdom, det är en inflammatorisk tarmsjukdom och jag har den i både tunn- och tjocktarmen, men jag har klarat mig utan medicinering mot det sedan operationen 2000 då de tog bort 30 cm av min tunntarm. Nu i mars 2013 fick jag en operation för ljumskbråcket och den 9:e april fick jag återigen börja träna och springa, det var lycka. Mina asics hade slitets ut och jag köpte tre par nya skor, ett par New Balance 860v3, ett par minimum zero av samma märke och ett par asics gel-hyperspeed 5. Båda New Balance skorna var bra för mina ben och fötter, men hyperspeed 5 var svår balanserade. Visst gillade jag dem mer ibland, men vissa dagar inte alls. Min gamla vän Stefan Albinsson som nu mer är bosatt i USA och springer mycket, snabbt och långt. Han har ett gäng lopp i bagaget och är sub 3 på marathon. Dessutom har han bloggen the running swede och har länge pratat gott om sketchers, men jag har som vanligt tänkt ”skor som skor”.

newbalance

För några veckor sedan nappade jag på tanken att testa GOrun 2 och hittade ett par i min storlek på en svensk sida för en ganska billig peng. Jag fick dem dagen därpå och redan när jag snörde på mig dem första gången märkte jag skillnaden. Det var som att ta på sig mockasiner och springa på mjukt gräs. Faktiskt påminde känslan av att springa med dem på asfalt just detta och de var super lätta. Jag har använt dem flitigt sen jag fick dem och långpassen gick lättare, blev längre och jag fick inte det minsta problem i benen när jag använde dem. Visst blev jag trött när jag sprang 25-30 km, men fortfarande bara trötthet i benen. Jag blev helt enkelt fast i mina Sketchers GOrun 2 och slitaget var fascinerande, jag som överpronerat tidigare slet bara på utsidan. Mitt steg har förändrats.

GOrun2

Träningen i sig  är också intressant, från att vid omstarten sikta på 20 km i veckan och totalt 4 timmars träning per vecka blev det bara mer och mer. Varje månad ökade träningsmängden och efter att målet blev 30 kilometer och ett snitt på 45 minuter per dag, blev det snabbt 50 km och 60 minuters träning i snitt per dag. Då trodde jag att jag maxat min kvot, men så kom Stefan in i bilden.

Stefan kom med träningstips, övningar för både löpning och för att bygga upp styrka. Han övertygade mig och hjälpte mig att göra ett schema, vilket jag också förstår vikten av nu. Helt plötsligt kom långpassen in på allvar och när jag för första gången sprungit 30 km insåg jag att det finns inga genvägar, långpassen måste finnas där om jag ska klara ett marathon relativt smärtfritt. Jag förstår att han plockar alla miles som han gör, men jag kommer inte vara i närheten av hans summor. Fast jag har ändå fått upp veckokvoten nu till 70 km och ofta över 8 timmars träning i veckan, det är en start.

Tre av skorna var jag nöjd med, men jag fortsatte springa intervaller i mina hyperspeed. Med dessa skor kände jag smärta i musklerna på insidan av vaden efter varje gång jag använt dem och det kändes inte hundra. En dag hittade jag ett par Go Meb Speed på eBay i min storlek och efter lite frågor till Stefan var jag tvungen att slå till. Skorna skickades från USA och jag hoppades att de skulle hinna komma till mitt inplanerade millopp, det andra för året och sedan comebacken efter operationen. De hann precis komma och efter en lättare runda i dem märkte jag klar skillnad mot hyperspeed 5. Jag blev starkare i fötterna och föll inte inåt med dem, helt klart mer stabila, jag hade hittat en ersättare.

Igår sprang jag midnattsloppet i Stockholm med dem, kanske inte på tiden jag hade hoppats på, men med tanke på hur många som sprang före och gick(!) så är jag väldigt nöjd. Tiden blev 41:10 och ändå ett person bästa på 10 km så här långt…

Skechers

Det bästa av allt är att det är kul och man nästan längtar till att komma ut, mycket tack vare mina nya skor, men mest tror jag det är Stefans förtjänst och han har blivit som en coach för mig och då vill man ju verkligen inte vika ner sig. Perfekt inför kommande vintermarathon i november och huvudmålet, Stockholmsmarathon den sista maj nästa år. Jag har förutom mitt pågående 13 veckors schema redan börjat fila på ett 20 veckors schema för Stockholm och letar luckor för mer kilometer att pressa in. Detta är inte alltid helt lätt när man är småbarnsfar och pendlar ganska långt varje dag till jobbet, men målet finns där.

Detta blev ett första och ganska långt blogginlägg. Hädanefter ska jag försöka korta ner inläggen något och ska verkligen hålla igång och göra uppdateringar, åtminstone en gång i veckan. En sista intressant sak med träning är också att honom en månad har jag tränat mer på 5 månader än vad jag gjort på 1,5 år tidigare. Nu kör vi!!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s